Doping – en gammal fin svensk tradition

Vi gillar det inte men faktum kvarstår: Svenska idrottsmän fuskar med doping. Nu senast är det Abeba Aregawi so blivit tagen med byxorna nere. Men hon är inte ensam. För att fräscha upp minnet kan namn som Linda Haglund, Ludmilla Engkvist och Thomas Johansson.

Det här äter upp idrotten inifrån. Sponsorerna drar öronen åt sig eftersom ingen vill bli associerad med en fuskare. Och utan deras pengar funkar det inte.

Det finns två vägar att gå. En enkel: Släpp all doping fri. Låt dom trycka i sig så mycket dom orkar. Inte bra ur hälsoperspektiv men lika för alla. En mycket svårare: Se till att sätta fast alla som fuska och stäng av dom på livstid. Någon av dessa två måste till.

Men det tokiga är ju att vi svenskar lär  oss att stoppa i oss prestationshöjande substanser redan som barn. Det är nästan så att vi får i oss det i modersmjölken. ”Hur då?” tänker alla ”Inte jag!”.

Pippi Långstrump. När hon tillsammans med Tommy och Annika rymde och begav sig till en öde ö i en liten sjö, nära där de bodde så plockade hon fram små piller. Dessa skulle hindra en från att åldras. ”Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur” skulle man äga i samband med intagandet. Bara det tyder på att det var kraftfulla grejor som dom hade med sig. Ryssfemmor, månne? Tommy och Annika blev bjudna på den första trippen.

Till detta kan vi lägga ytterligare ett par flagranta dopare som barnen matas med . Bamse och Asterix. Den förre är djupt fast i  sitt missbruk och har, något otippat, sin egen farmor som langare. Den senare är egentligen ett sorgligt exempel på vad en överdos kan åstadkomma, men används ändå som ett gott föredöme.

Det är klart att barnen väljer att dopa sig när de blir äldre!

WMM