För låga ambitioner

Sveriges damlag i handboll har lyckats kvala in till turneringen vid OS i Brasilien i sommar. Hurra! Eller kanske inte?

Förr i världen (London till  München) var det OS-guld som räknades. Sen sänkte vi ambitionen och nöjde oss med medalj. Vi är ju i alla fall  bara ett litet land. I sen tid har vi tvingats acceptera att t.ex. en ”hedrande åttondeplats” ska betraktas som en framgång.

Men nu har vi tagit ytterligare ett steg nedåt på ambitionsstegen. Nu förväntas vi jubla bara för att någon eller några lyckats kvala in till en större turnering. Kvalet visas i TV och vi för att platsa som riktig patriot så krävs att man tittar och biter på naglarna. Vad är nästa steg? Förväntas hela landet brista ut i festyra bara för att alla i hockeylandslaget kan knyta skridskorna själv?

Jag kan se två anledningar till  att det blivit så här. Att vår medaljskörd succesivt minskat sedan OS i London har att göra med att vårt försprång gentemot andra nationer minskat. De bästa ungdomarna i många andra länder hade helt enkelt haft andra prioriteringar än idrott under andra världskriget. I den mån de inte gått under i strider eller av svält så hade de inte kunnat träna och tävla som svenskar.

Den andra anledningen ligger närmare i tiden. Är det inte så att prislapparna på rätten att sända idrottsevenemang har stigit dramatiskt? SVT har inte råd att köpa in de riktigt stora matcherna. Istället tvingas man satsa på B-evenemang av typen kval till OS i damhandboll. Och eftersom man jobbar efter marknadsföringsprincipen: ”Allting går att sälja med en mördande reklam” så hetsar man oss stackars konsumenter till att tycka att det är spännande.

Men mig lurar dom inte. Fram till dess att Sveriges handbollsdamer spelar semifinal i Rio betraktar jag dem som ”konserverad gröt”.

WMM