Idag kommer engelsmännen att lämna in sin ansökan om utträde ur EU. Det är illa ur många aspekter.
Till att börja med så kan man konstatera att utträdet är en följd av resultatet av en folkomröstning där de som propagerade för Brexit vann med en väldigt liten marginal. Nästan 50% av landets befolkning – där de unga är överrepresenterade – hade velat stanna kvar.
Det är nog inte fel att säga att resultatet av omröstningen är starkt färgat av främlingsfientlighet. Argument av typen ”70 miljoner turkar står vid våra gränser!” förekom i debatten. Faktiska sanningar tilläts bli sopade under mattan med hänvisning till att: ”Vi är trötta på experter”.
Det värsta är dock inte vad som händer i England. Om majoriteten på ön tycker att det är bättre att stå utanför så ska de naturligtvis göra det. Om det kostar i sänkt levnadsstandard så är det deras sak. Fast det vore intressant att ta del av vad de menar när de säger ”Make Britain great again”. Hur stort ska det bli? Som före första världskriget? Eller som innan man gick med i EU? Och hur ska det bli ”great”. Med hjälp av storebror på andra sidan atlanten? Under det senaste århundradet så har Amerikanerna vid åtminstone två tillfällen varit dom som bistått sina forna kolonialherrar. Knappast troligt att nuvarande regim i USA vill göra det igen.
Men det värsta är att engelsmännen nu tackar nej till att vara en del av fredsprojektet EU. Syftet med EU är ju egentligen att se till att det är fred i Europa. Där har det lyckats alldeles utmärkt. Att då hålla på och bråka om gurkor och annat är rent fjuttigt. Men nu kliver alltså ett land som nästan alltid varit inblandad i krigen i Europa av fredssamarbetet.
Brexit hotar freden i Europa! Huga.
WMM
Jamen Frank da!
Mvh British Consulate – Stavanger
Kommer att bli ett elände för Storbritanien, detta. Vill det sig riktigt illa kan det bli som för Norge, eller Schweiz.