Terese Johaug sitter och gråter i TV. Hon har fastnat i en dopingkontroll. Anabola steroider. Enligt hennes egen utsaga så har hon fått i sig detta via en kräm som hon tagit för att lindra ett besvärligt munsår.
Alla utom undertecknad tycks vara i en ”state of denial”. Och det kan man kanske förstå. Hela den norska självbilden skjuts ju i sank av det här. Man vill så gärna att det hon säger ska vara sant. Att det bara var ett olyckligt slarv av läkaren. Det är också ett dråpslag mot sporten. Vem vill vara sponsor inom en sport där de etiska kompasserna tycks snurra hej vilt?
Om man tar ett par steg tillbaka så ser det ut på ett annat sätt, kanske. Hur kan det komma sig att en liten nation på 5 miljoner innevånare, år ut och år in, har kunnat totaldominera längdskidåkningen på det sätt norrmännen har gjort? Har de klurat ut ett bättre sätt att träna? Knappast, det skulle alla andra landslag ha snappat upp och kopierat. Finns det någon genetisk förklaring som gör att norrmän är speciellt lämpade för skidåkning? Nej, den typen av teorier avskrev vi väl i slutet på femtiotalet.
Nej, det är nog så att det är något fuffens på gång. Att Norge ska vara så dominant i längdskidåkning är lika märkligt som att den lilla ön Jamaica producerar sprinter efter sprinter i världsklass.
Vi som är litet äldre kommer ihåg idrottsundret Östtyskland. Vi har varit med förr.
Och förresten: Nog kunde de väl ha hittat på någonting bättre än en munsalva. Ludmilla körde väl med frukostflingor som preparerats utan hennes vetskap. Den första gången hon åkte fast, alltså.
WMM
No comments yet.