Femtio nyanser av brunt

Knappt har vi rest oss efter snytingen, som det innebar att få reda på att vårt kära statliga bolag Vattenfall gått med nästan 30 miljarder kronor i förlust under 2015, förrän nästa råsop kommer. Bolaget har planer på att avveckla  sin brunkolsbaserade tyska verksamhet. Avveckla betyder här sälja. Sälja med en realisationsförlust på 27 miljarder. Man får alltså ut 27 miljarder kronor mindre än vad man betalat för verksamheten.

I stället för att oja sig över de misslyckade affärerna avseende brunkol och holländska kraftnätverk så tycker jag att det är på sin plats att ta ett steg bakåt och ifrågasätta hur det här har gått till. Vi hade ett statligt bolag som hade till uppgift att sköta infrastrukturinvesteringar i Sverige. Eftersom det var statligt så skulle verksamheten, förutom att ge en rimlig avkastning till statskassan, naturligtvis gynna landets medborgare i någon form. Och så höll man faktiskt på under många år. Man byggde kraftverk efter älvarna i Norrland och såg till att den strömmen levererades till konsumenterna i södra delen av landet till rimligt pris.

Men någonstans på vägen tappade man bort sig. Jag undrar hur det skulle gynna Sverige och svenskarna att äga ett distributionsnät för elektricitet i Holland. Eller kärnkraftverk i Tyskland. Eller den nu aktuella brunkolsbaserade verksamheten i Mellaneuropa. Hur tänkte man? Var det bara så att omdömeslösa företagsledare med egen agenda körde över en okunnig styrelse?

Om det inte vore så att det rörde sig om våra gemensamma skattepengar så  vore det svårt att dölja sin skadeglädje när nu politiker i form av Damberg och Fridolin ska förklara varför vi ska ta en förlust på 27 miljarder. Extra kul blir det att höra varför man valt att inte lägga ner verksamheten helt och hållet. Den är ju lika skadlig avseende koldioxidutsläpp vare sig den ägs av svenska staten eller tjeckiska kapitalister. Svara på  du Friddo-Gurra!

WMM