Det finns ett talesätt som säger att om du är skyldig banken en miljon kronor och inte kan betala så har du stora problem. Om du däremot är skyldig banken hundra miljoner och inte kan betala så har banken problem.
I fallet en miljon kronor så talar nog banken till slut om för dig hur du skall bete dig. Troligtvis tvingas du sälja av tillgångar och göra en rejäl förlust. Om allt har gått rätt till så är det OK i den meningen att det var du som tog risken och inte lyckades. Därför får du betala.
I hundramiljonersfallet blir det mer komplicerat. Här har banken varit med och tagit risker på ett sätt som det inte var tänkt. Banken sitter illa till. Banker vill inte sitta illa till. De vill ”gå hem”. Att gå hem är egentligen en bridge-term. I detta kortspel tecknar man genom budgivningen ett ”kontrakt”. Om man lyckas i det därpå riskfyllda spelet så kallas det att man ”går hem i sitt kontrakt”. Och det är just vad bankerna vill göra, klara hem sina pengar trots att de tagit en risk. Hur kan det komma sig att bankdirektörer och bridgespelare har ett språkbruk som påminner om varandras, kontrakt, gå hem och risk?
Ett generellt råd till privatpersoner kunde vara att man ska akta sig lika mycket för att komma mellan en bank och deras pengar som man ska akta sig för att komma mellan en björn och dess slagna byte. Eller för att göra det mer förståeligt för dagens urbana människa: Stå aldrig mellan pensionärerna och löjrommen vid buffén på en Finlandsfärja. Det är livsfarligt. Risken att man inte ska kunna gå hem är påtaglig i alla tre fallen.
WMM
No comments yet.