Våra banker tycks ständigt vara inblandade i olika skandaler. Har de inte lånat ut alldeles för mycket pengar till dåliga projekt, så har de hjälpt sina kunder att smita från skatten med hjälp av advokater i Panama eller inte haft tillräckliga rutiner för  att hindra penningtvätt och finansiering av terrorism. En av bankerna har haft en vd som inte kunnat låta bli sina underställda kvinnor och som till och med blivit anklagad för att vara kokainmissbrukare på olika chattsidor.

Det vore en lögn att påstå att förtroendet för dessa institutioner är obefläckat. Detta är mycket mycket allvarligt, speciellt som hela finansbranschen egentligen bygger på förtroende. Enda anledningen till att en hundring är värd en hundring är att vi förväntar oss att det år att köpa varor eller tjänster till ett värde av hundra kronor för den. Om vi slutar att tro det så  pajar hela systemet. Vi kan inte gå till riksbanken och växla in den mot någon ädelmetall, som tanken var en gång i tiden.

Men den allra största anledningen varför man egentligen skulle ligga vaken på nätterna är de elektroniska system som bankerna byggt upp. Eller egentligen sårbarheten i dessa system. Fundera ett tag på denna fiktiva telefonkonversation:

Hr Svensson: ”- Jag kan se på min dator att det inte finns några pengar på mitt bankkonto.”

Banktjänstemannen: ”- Nej det stämmer. Saldot är noll.”

Hr Svensson: ”- När jag tittade igår så fanns det över tjugotusen kronor.”

Banktjänstemannen: ”- Nej det fanns det inte alls.”

Här är Hr Svensson lika rökt som en böckling. Han har inget att sätta emot vare sig det är en ren stöld eller om det blivit något fel. Hur ska han kunna bevisa att han har rätt?

Det är hemskt att vi ska behöva vara kunder i institutioner som det inte går att lita på.

WMM